Glad Påsk och Världsautismdag 2018

Det är lätt att bli dagvill när det är storhelg och röda dagar som gör veckan kortare och helgen längre. Imorse visste jag att det var måndag och annandag påsk. På förmiddagen blev jag också påmind om att det var Världsautismdagen. Det kändes lite pinsamt att jag hade glömt bort det på morgonen. Det är dock lättare att komma ihåg dagar som man har firat under flera år och jag har bara firat Världsautismdagen sedan 2011 till skillnad från storhelgerna som jag har firat varje år. Jag har heller inga bestämda traditioner eller rutiner för hur jag ska fira Världsautismdagen och då blir det ännu svårare att komma ihåg den eftersom jag inte har någonting speciellt som jag kan förknippa med den. Syftet med dagen är att sprida kunskap om autism och öka medvetenheten. Precis det som jag förhoppningsvis bidrar till att göra med min självbiografi. Ett sätt att fira dagen på är att läsa en bok om någon diagnos som ingår i autismspektrumet. Min bok till exempel. Hon verkar vara mycket ensam. Då får man kunskap om hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom utan att veta om det. #honverkarvaramycketensam

Förra Världsautismdagen så hade jag ingen aning om att den första delen av självbiografin skulle vara utgiven ett år senare. I år vet jag dock att nästa Världsautismdag så kommer även den andra delen av självbiografin att vara utgiven. Det är en häftig känsla. Jag kommer att ha klarat av målet med min dagliga verksamhet hos Autism- och Aspergerföreningen i Östergötland. Det där målet som kändes så avlägset när jag började att skriva 2012 att det kanske aldrig skulle kunna uppnås. Det första delmålet är uppnått. Den första delen av självbiografin är utgiven. Jag har fått uppleva hur det är att bli intervjuad, medverka på Östergötlands bokmässa TellUs, att signera böcker, sälja dem, få se dem recenserade, se att biblioteken köper in dem och att de lånas ut. Det är fantastiskt. Det är nervöst också. Jag kan inte längre deklarera på egen hand utan måste ta hjälp av en revisor som kan alla krångliga regler om hobbyverksamhet och skatt och sociala avgifter och sådant. Det kommer att kännas skönt när deklarationen är gjord och jag vet att jag klarade av att göra den med stöd och hjälp. Rädslan för att inte klara av den ekonomiska delen med försäljningen och redovisningen har plågat mig, men än så länge har rädslan inte vunnit över mig. Jag har klarat av försäljningen och jag ska klara av deklarationen också. Det är många som behöver hjälp för att klara av deklarationen så jag behöver inte känna mig ensam. Om ett år vet jag precis hur det fungerar att deklarera med hjälp av revisorn och jag vet också hur det känns att ge ut den andra delen av självbiografin och att medverka på Bokmässan i Göteborg. Det är en spännande och rolig upplevelse att få vara författare även om det är stressigt också. Jag skulle inte klara av att vara en yrkesverksam författare. Det är precis att jag orkar med att vara en hobbyförfattare. Det blir skönt när skrivandet återgår till att vara ett intresse igen och jag kan deklarera ensam igen.

Dagens frukostmöte om Aspergers syndrom

Jag sov dåligt inatt och hade ont om energi redan innan så jag vaknade och kände mig illamående. Efter att ha fått i mig frukosten och tittat efter minst tre gånger att manuset verkligen låg i ryggsäcken så gick jag iväg till kyrkan. Det var ovant att se mitt namn på skylten om frukostmötet. Efter att ha testat ljudet och gjort mig klar så kom jag på att öronpropparna låg i ryggsäcken. Det betydde att ljudtestet hade blivit missvisande eftersom jag alltid sänker rösten när jag använder öronpropparna. Vi gjorde ett nytt ljudtest med öronpropparna på. Sedan var det snart dags för mig att prata. Jag satt ner och höll i mitt antistresshjärta. Det hjälpte väldigt mycket att ha någonting att hålla i. Manuset hade jag på notstället framför mig och vattenflaskan stod inom räckhåll. Anförandet gick bra, men jag fick ingen adrenalinkick eller endorfinkick efteråt när jag hade klarat av det. Det kanske berodde på att anförandet var på gränsen till vad jag orkade med för energin tog slut efteråt. Arbetskamraterna och åhörarna var positiva. Det var den första gången som jag pratade om mig själv och diagnosen. Det kändes bra även om det var nervöst.

Frukostmöte med mig i Ansgarskyrkan i Linköping den 11 september 2016

Äntligen är det höst. Jag tycker om när det inte är så varmt ute och kvällarna blir mörkare för då får jag lättare att somna om kvällarna. Problemet är att det tar tid att ställa om sig från att vara ledig till att gå till den dagliga verksamheten igen. Energin blir mindre och jag måste prioritera och försöka att återhämta mig mer för att få balans mellan aktiviteter och vila igen. Den 11:e september 2016 ska jag utmana mig själv igen. Jag ska vara med på ett frukostmöte i Ansgarskyrkan https://www.svenskakyrkan.se/linkoping/gottfridsberg och prata om Aspergers syndrom och mina erfarenheter av det. Det är klockan 9:00-10:30.

Jag har varit med på frukostmöten ibland så jag vet att det är i församlingssalen och att vi brukar börja med att äta frukost. Den här gången kommer jag dock att vara nervös så jag kanske inte äter någon frukost. Eller rättare sagt så äter jag frukost innan jag går hemifrån och då gör det inte så mycket om jag är för nervös för att kunna äta en andra frukost tillsammans med de andra på frukostmötet.

Jag har bestämt mig för att använda samma strategi som när jag höll i andakten på kyrkans sommarcafé i somras. Jag har skrivit ihop ett manus som jag ska läsa innantill och jag slopar kravet på ögonkontakt med publiken medan jag läser. Det gör att jag inte behöver bli lika stressad eftersom jag inte behöver vara rädd för att jag ska glömma bort att säga någonting och så behöver jag inte lägga en massa energi på att försöka komma ihåg vad jag ska säga eller på att jag ska komma ihåg att hålla blicken rörlig och titta på alla hela tiden.

Varje gång som jag har lärt mig ett muntligt anförande utantill för att jag ska kunna känna mig säkrare och kunna ha ögonkontakt med publiken hela tiden så har jag varit jättenervös för att säga fel eller glömma bort någonting viktigt eller tappa bort mig och så har det varit ansträngande att komma ihåg ögonkontakten. Då har det bara krävs att någon liten detalj inte blir som jag har planerat för att hela mitt anförande ska kännas misslyckat och det har inte känts bra.

Det har känts mycket bättre under sommaren när jag har slopat kravet på att lära mig manuset utantill och slopat ögonkontakten när det inte har fungerat. Då har jag kunnat hantera de saker som inte har gått som planerat och jag har ändå kunnat känna mig nöjd och självkänslan har stärkts. Det är en strategi som fungerar för mig.

Anledningen till att jag ska vara med på frukostmötet är att temat för diakonins månad i år är ungdomars psykiska ohälsa http://www.skr.org/verksamheter/verksamhetsomraden/diakoni/diakonins-manad-2016/ och under avdelningen diagnoser så tas Aspergers syndrom upp. Därför blev jag tillfrågad av mina arbetskamrater på den dagliga verksamheten om jag ville ställa upp och berätta om mig själv och mina erfarenheter.

Det vill jag göra för om jag sprider kunskap om funktionsnedsättningen och hur jag fungerar så blir det lättare för de andra i församlingen att förstå sig på mig och bemöta mig. Jag är med andra ord på frukostmötet i egenskap av församlingsmedlem. Det känns lämpligt att ställa upp med tanke på att syftet med självbiografin också är att sprida kunskap om funktionsnedsättningen och att arbetet med självbiografin tillhör min andra dagliga verksamhet. Det känns bra att kunna kombinera båda dagliga verksamheterna på det sättet.