Författare: Lena Petersson

Vi hann fira gudstjänst och mässa under en månad innan restriktionerna skärptes igen. Jag hann vara med på en retreat. Jag har också gått med i en hemgrupp, men vi träffas inte hemma hos varandra utan digitalt. Många dagliga verksamheter har stängts. Före jul fick jag gå till min. Får se hur det blir i januari. Om man kan bli presskonferensmissbrukare så har jag nog blivit det. Det känns jobbigt om jag har missat att titta på någon presskonferens. Kanske beror det på att jag har läst att det är viktigt att hålla sig informerad om vilka råd och restriktioner som gäller och jag blir rädd för att missa någonting viktigt och råka att göra fel. Ångesten och funktionsnedsättningen gör det inte lättare att hantera pandemin.

Jag är frisk och kan gå till min dagliga verksamhet. Det är en lättnad. Samtidigt är det annorlunda. Verksamheten är anpassad. Det går att tända ljus och be. Fira gudstjänst tillsammans går inte. Inte i kyrkan. Fira gudstjänst i hemmet går bra. Vissa firar tillsammans i hemmet. Jag är inte med i någon hemgrupp så jag har ingen att fira gudstjänst med. Inte är det rätt tid för mig att gå med i en hemgrupp heller. Gå hem till andra och delta i aktiviteter tillsammans är krävande. Det kräver mycket energi och jag har ont om energi. Jag tittar på gudstjänster på Internet istället.

Det gick bra att fylla 40 år. Jag hann precis ha födelsedagskalaset innan det blev förbjudet med allmänna sammankomster och alla evenemang började att ställas in. Nu är mitt vardagsliv ytterst begränsat. Jag hostar fortfarande efter den vanliga förkylningen. Det innebär att jag inte är välkommen att åka kollektivt, besöka mataffärer och gå på gudstjänster. Boendestödjarna får varken komma hem till mig eller följa med på vårdbesök och annat som innebär en hög smittorisk. Det blir väldigt ensamt när jag inte får träffa mina arbetskamrater, vänner och boendestödjarna. Dessutom ställs de flesta av mina må-bra-aktiviteter in. Alla förändringarna i samhället ökar stressen. Jag mår inte bra, men jag försöker att komma ihåg att det inte alltid kommer att vara så här konstigt. Vardagslivet kommer att bli som vanligt igen. Jag vet bara inte när det blir. Jag har ingenting emot om jag kan få slippa att handhälsa även när pandemin är över. Det är en av fördelarna med pandemin. Slippa att handhälsa. Det är dessutom okej att sitta ensam även om man deltar i en gemensam aktivitet. Bara jag blir frisk från förkylningen någon gång så att jag kan gå till kyrkan och njuta av att få sitta för mig själv. Jag tar promenader och letar efter vårtecken. Jag har sett blommor, en humla och kanske en fjäril. Förhoppningsvis klarar jag av att äta mina favoritjordgubbar i sommar, trots att de heter corona.