Vardagslivet är begränsat

Det gick bra att fylla 40 år. Jag hann precis ha födelsedagskalaset innan det blev förbjudet med allmänna sammankomster och alla evenemang började att ställas in. Nu är mitt vardagsliv ytterst begränsat. Jag hostar fortfarande efter den vanliga förkylningen. Det innebär att jag inte är välkommen att åka kollektivt, besöka mataffärer och gå på gudstjänster. Boendestödjarna får varken komma hem till mig eller följa med på vårdbesök och annat som innebär en hög smittorisk. Det blir väldigt ensamt när jag inte får träffa mina arbetskamrater, vänner och boendestödjarna. Dessutom ställs de flesta av mina må-bra-aktiviteter in. Alla förändringarna i samhället ökar stressen. Jag mår inte bra, men jag försöker att komma ihåg att det inte alltid kommer att vara så här konstigt. Vardagslivet kommer att bli som vanligt igen. Jag vet bara inte när det blir. Jag har ingenting emot om jag kan få slippa att handhälsa även när pandemin är över. Det är en av fördelarna med pandemin. Slippa att handhälsa. Det är dessutom okej att sitta ensam även om man deltar i en gemensam aktivitet. Bara jag blir frisk från förkylningen någon gång så att jag kan gå till kyrkan och njuta av att få sitta för mig själv. Jag tar promenader och letar efter vårtecken. Jag har sett blommor, en humla och kanske en fjäril. Förhoppningsvis klarar jag av att äta mina favoritjordgubbar i sommar, trots att de heter corona.