”Nyckeln
Det krävs inte många händelser eller personer eller misslyckanden för att förändra din självkänsla. Från början är tilliten god och du litar på andra och på dig själv. Det räcker med att en person börjar att ifrågasätta dig och ditt beteende för att självkänslan och tilliten ska vackla. Du blir förvånad, arg, ledsen och sårad. Du försvarar dig åtminstone tyst för dig själv. Du vet att du inte är dum och oduglig. Ändå såras du. Du bygger upp mentala försvarsmurar för att blockera fiendens anfall. Du försöker att tiga och ignorera och inte visa hur ledsen du blir.
Så en dag är fienden borta och du pustar ut och ska sänka försvarsnivån. Dags att riva murarna och fälla ner vindbryggan, men den sitter fast. Murarna har blivit brunnskanter och du orkar inte klättra upp till ytan. Tilliten är borta. Du vågar inte ta emot de händer som sträcks ner. För det där som fienden upprepade så många gånger kanske var sant trots allt. Varför skulle du annars misslyckas om du inte är oduglig? Din självkänsla är alltför låg. Det går inte att ropa på hjälp trots att du vill. Rösten är för svag. Du bankar på porten, men ingen hör dig.
Det är då som det behövs en nyckel till porten. Någon som hör dig. Någon som tar sig tid att klättra över vallgraven och vågar att knacka på dörren och lirka in nyckeln i det rostiga låset. Någon som inte ger sig förrän låset öppnas och porten glider upp och du blir fri. Tillsammans kan ni riva murarna. Du kan fortfarande snubbla på stenarna, men ju mer självkänslan stärks, desto tjockare växer sig mossan ovanpå dem, desto högre växer sig gräset omkring dem tills de blir helt övertäckta och inte kan skada dig längre när du faller. Självkänslan kan svaja, men den bär dig igen.”
Lena Petersson 